Realize you're living in the golden years

Iron Maiden, Friendship and a good bye.

Allt började i ett stort gult hus på Lustigkulla i Västerås.

Där bodde min bästa vän Calle.


Så fort tillfälle gavs sprang jag de 150 meter som skiljde våra hus och hängde där.

Vi lekte detektivbyrå, spelade fotboll, gick på äventyr i den stora skogen (det är en dunge, men för en fem-åring är allt stort), cyklade, spelade datorspel, lyssnade på musik och allt som barn normalt gör.

Calle var två år äldre än jag. 
Så naturligt blev att han visade mig många nya saker för mig i livet. 
En slags storebror och bästa kompis i ett.

Calle introducerade mig för Warhammer. Lärde mig att faktiskt spela med mina Pokémonkort. Introducerade mig till Half Life när åldern tillät och lärde mig göra min första cykelspark på vår egna fotbollsarena (en gräsplätt där ett elskåp och en välplacerad keps fick agera stolpe).

Men det jag är mest tacksam över är att Calle visade mig en helt ny värld av musik.

Hemma lyssnade Mamma på musik så fort hon städade.

Det var oftast greatest hits-plattor med ABBA eller Sven Ingvars. 

Mamma är värmlänning - om ni undrade. 

Hade man tur blev det dock Elvis.
Det var min favorit på hemmaplan.

Pappas musikintresse var svalare.
Det fanns någon dassig REM-platta som ibland kunde sättas på - men för det mesta var det Mamma som blev hemmets DJ.
Vi hade en, ruskigt ful, CD-hylla hemma.
En smal hylla med typ 8 “våningar”. Alla i olika skrikande färger och varannan låda hade en CD-skiva fastlimmad som utsmyckning.
Robban Broberg på LSD typ.

Hos Calle fanns ingen ful CD-hylla.
Det fanns istället något helt nytt.
Förutom fullständiga album av diverse rock-gudar fanns något jag tyckte var ännu coolare.

Nedladdad musik och brända CD-skivor.
Man kunde få tag på allt.
Hemma hade jag bara hört Rock och Metal när de gamla klassiska Absolut-plattorna hade släppts med Rock-tema. 

Hos Calle fick jag för första gången lyssna på hela plattor.
Hos Calle fick jag första gången lyssna på Iron Maiden.

Out of the silent planet blev min första “egna” favoritlåt när Brave New World-plattan gick varm.
Alla gillade ju Run to The Hills och Fear Of The Dark. Men Out of the silent planet blev MIN favoritlåt.

Jag lärde mig stolt texten utantill.
Calle kunde spela ett par Maiden-låtar på gitarr. Det var, då, det coolaste jag någonsin hört.

Men när jag frågade min fiol-lärare om man kunde spela Iron Maiden på fiol så fick jag ett nej.

Där och då, till mina föräldrars stora förtret och mina systrars stora glädje (det lät stundtals… gnissligt) dog mina fiol-drömmar. 

Jag slutade spela fiol och började spela gitarr. Med Lars. En blond härlig farbror med ett stort hjärta för barn, musik och GAIS. 

Lars lärde mig hur man spelade gitarr, hur man plockade och spelade ackord.
Snabbt fick man lära sig spela Metal. 
Fast på akustisk gitarr.

När månadspengen kom sprang man ner till skivbörsen nere på stan i Västerås.

Jag och Calle stod och stirrade på Maiden-skivorna och vi båda ville ha hela samlingen.
För om man ställde dem snyggt i bokhyllan bildades Eddies huvud med omslagens ryggar.
När Calle fick tag på en inspelning av Maidens spelning i Brasilien - “Rock in Rio” satt vi som bänkade framför TV:n.

Efter ett par genomlyssningar började vi framföra våra egna covers i vardagsrummet.

Jag var Bruce Dickinson. Lead singer.

Calle var Adrian Smith. Gitarrguden.

2003 lyckades vi övertala våra föräldrar om att få köpa biljetter till Maidens spelning på Stockholm Stadion.

Så vi köade en halv natt utanför konserthuset i Västerås där biljetterna skulle börja säljas morgonen därpå.
Vi fick tag på plåtar och alla var lyckliga.
Pappa var väl måttligt intresserad av musiken, men låtsades för min skull.

Vi var på plats i tid och tvingades tyvärr genomlida ett av de sämsta förbanden som världen någonsin skådat.
Murder Dolls.
Ett gäng headbangers som spelade riktigt usel Metal.
Sen klev Maiden på.

Och satan vilken spelning det var.

Sedan dess har Iron Maiden varit en del av mitt liv.
För även om jag vissa månader mest lyssnat på rap och hip-hop har Iron Maiden alltid varit där.

När jag började lyssna på elektronisk musik och house så varvades det fortsatt med Maiden.
När jag köpte Gyllene Tiders återföreningsalbum varvades det med Dance of Death-plattan.
Sedan dess har det blivit ett gäng Maiden-spelningar till.

Men igår såg jag min sista.
Inte för att de ska lägga av, för även om Nicko McBrain lagt turnerandet på hyllan så kommer nog resten av gänget fortsätta minst ett decennium till. 
Men jag ville säga hejdå till Maiden före de behöver säga hejdå till mig.
Så jag gick ensam.
Köpte en sittplats högt upp i hörnet.
Den här gången ville jag inte brottas och svettas på ståplats.
Jag ville inte sjunga med eller skrika. 

Jag ville bara vara där och njuta.

När lamporna i 3Arena väl hade slocknat kunde konserten börja.
Och efter att The ideas of March dånade som intro sprang Bruce Dickinson ut med ett stativ.
Murders in the rue morgue.
Han må nästan vara 70.
Men Bruce hoppade och sprang som jag själv gjorde där i vardagsrummet i det gula huset på Lustigkulla.

Efter lite ljudproblem under Rue Morgue, där Steve Harris basgång överröstade Bruce Dickinson så att det knappt gick att höra den gamle operasångarens röst så blev det bättre sen. Wrathchild ökade energin och jag fick äntligen höra Killers live. Den har inte spelats live sedan 1999, om Maiden-nörden jag blev småkompis med på tuben hem hade rätt.

Sen är det dags för det första mellan-talet av Bruce. Scenens baksida täcktes med ett teaterskynke och Bruce bad oss föreställa oss en teater.
“IN RUINS” lägger sångaren till med ett sedvanligt Maiden-skratt.

The Phantom Of the Opera. Wow. Kvällens första riktigt, riktigt bra låt. 
Det hade varit en klockren fullpott om inte bandet kommit i otakt ett par gånger. 
Jag vet inte om det var ljudet eller åldern. Men det var inte lika tight som det varit förr.

The Number of the Beast väckte den rätt tråkiga sittplatspubliken i Stockholm till liv före The Clairvoyant drog igång.

Det var den första låten jag gick med till Lars och beordrade att - den vill jag lära mig spela.
Lars lyssnade, han gick hem, skrev ut notpappret och vi började nöta redan veckan efter.
Han var en fin man Lars. Tyvärr inte med oss längre.
När Steve Harris dundrade sin bas i introt var jag som den där 13 åringen med en lite för stor gitarr som bara ville lära sig spela som en rockstjärna. Hade inte Bruce sång börjat hade nog en tår kommit.

Pretentiöst och opassande på en Metal-konsert.

Sen gick vi in i Powerslave-eran.
En platta som avslutas med det 13:34-långa eposet Rime of the Ancient Mariner.
En låt jag i ärlighetens namn inte greppade storheten i förrän jag på en spelning stod och gapade i 14 minuter rätt långt fram på en spelning på Stockholm Stadion.
Det är en otrolig låt.
Men först Powerslave, 2 Minutes to midnight och ett märkligt mellansnack där Bruce sa något om känslan när en fågel skiter på ens bil efter man varit på mataffären.
Jag var lika frågande som snubben bredvid mig.

13,5 minuter avskräcker många.
För mig är det bara att luta sig tillbaka och njuta.
Medan bandet gör makalösa ljud till historien om en gammal sjöfarare byter Bruce Dickinson om till sin sedvanliga Metal-inspirerade kappa.
Det blir inte mycket bättre.
Tack Iron Maiden.

Run To The Hills drog igång publiken igen efter att de långa musikaliska segmenten i Rime fått vissa att passa på att springa på muggen eller köpa en till dricka. Run To the Hills fungerar alltid. Alla kan den. Alla gillar den.

Sen kom kvällen bottennapp.
Bandet visar upp den kanske snyggaste backdroppen för kvällen med 7th son-plattan. Men herregud så fel det gick när det skulle spelas.

Adrian Smith såg stundtals förtvivlad ut, Steve Harris var inte nöjd - men Dave Murray och Janick Gers hoppade runt i godan ro som vanligt. Om det var den nya trummisen Simon Dawson som hade svårt eller om det var åldern som börjat sätta sina spår lämnar jag osagt.
Refrängen satt dock perfekt.

The Trooper dundrade på bra och Bruce vevade med en Svensk flagga till publikens stora jubel före Hallowed By Thy Name påbörjades.
Före konserten fanns en oro hos mig. “Kommer Bruce klara av att sjunga den här låten?”.

Svaret: Ett rungande Ja. Men det sedvanliga publikfrieriet under de långa musikaliska delarna av låten uteblev.
Tyvärr.
Istället bytte Dickinson kläder och sprang runt.
Oavsett - ett fantastiskt framträdande.

Iron Maiden blev sista låten. Och på klassiskt manér tackas publiken med “Thank you from Eddie and the Boys!”.

Bandet gick av scenen. Publiken började i vanlig ordning skandera “Maiden, Maiden, Maiden”.
Ur högtalarna dånade Winston Churchill's röst.
Aces High.
För en ung kille som både älskade musik och krigshistoria har Iron Maiden alltid varit ett perfekt band.
Även om de visuella effekterna var snygga i bakgrunden så blir det lätt för mycket. Det tar fokus på något sätt. Nåväl. Efter att ljudet av flygplan slutat ljuda från Janick Gers gitarr bytte Bruce Dickinson om till en rock, en hatt och en lykta. Fear of the dark. Tyvärr hamnar Bruce i otakt även här.

Sista låten blev Wasted Years.
Då ville jag vara där nere. Längst fram på golvet.
Och även om Maiden säkert kommer tillbaka så blev nog det här den sista konserten för mig.
Eller vem vet.
Om Kent kunde göra en återförening och åtminstone halvt hålla hedern i behåll så kan väl jag få se en till Maiden-konsert om jag får feeling.

Hade någon frågat mig när jag var 12 vilken den bästa present jag fått i livet varit hade jag nog svarat någon tråkig leksak. 
Nu såhär senare har man fått lite mer distans till det. 
Och som var på frågan nu. En av de finaste presenter jag fått i mitt liv är Iron Maiden.

Tack Calle.

-